Hoppa till sidans innehåll

Historik


När Bromma Ridklubb 1964 firade 25-års jubileum tryckte man upp ett häfte, "Volt tillbaka", där man skrivit ned klubbens historia. Här följer ett utdrag ur "Volt tillbaka".

 

Förord 

De rätta personerna att skriva denna lilla översikt av Bromma Ridklubbs historia är ganska givna, i varje fall vad de äldre delarna beträffar. Det skulle ha varit Sherlock Holmes och en forskare som av några babyloniska skärvor kan bygga upp en hel krönika. Alla äldre protokoll och de flesta äldre papperen är nämligen spårlöst försvunna ur klubbens arkiv. Kanske ligger de i godan ro på någon villavind eller i hobbyrummet i något höghus. Vi har emellertid inte hittat dem och om vi därför är lite vaga beträffande data och namn i början så har det sin naturliga förklaring.

Vi har heller inte trott att det intresserar så många medlemmar i dag att höra om gamla styrelser och förflutna årsfester, hur trevliga de än må ha varit för dem som var med. I stället har vi velat ge en smula av atmosfären i ridhuset och klubben i äldre tider, som en bakgrund till det som har tyckts oss viktigast, nämligen vad klubben planerar för framtiden.

Bromma Ridklubb är i dag en av landets största och har många nya idéer på sitt program. Vi inbjuder er att följa med i rask trav genom decennierna – både bakåt för att se hur det var och framåt för att se hur det kan bli.

 

Åke Runnquist, Christian Sylvan

 

 

Ordförande i Bromma Ridklubb är professor Tore Dalhamn. Han har uppfunnit flera märkliga maskiner, däribland en som inte är så känd; den kom till mera av ett misstag. Men den kan man flytta sig framåt och bakåt i tiden om man trycker på rätt knappar.

 

Vi placerade oss en dag i hörnet av Nyängsvägen vid läroverket och ställde in maskinen på 35 år bakåt. De närvarande blev genast bra mycket yngre och några, som inte var födda då, försvann helt. Läroverket sjönk i jorden och i stället uppstod ett gammalt gult hus, Stora Mossens Gård. Tvärs över Nyängsvägen låg en gammal lada, där man inhyste Brommas första ridhus. Uppe i skogen byggde man det nya, som fick överta en hinderbana och en utevolt bland de gamla äppelträden i Stora Mossens trädgård. (Banorna är sedan länge borta, men en del av äppelträden står kvar på skolgården.)

 

Här råkade någon pilla på apparaten – vi var ju alla bara några år gamla och rätt klåfingriga. Vi hamnade vid mitten av trettiotalet. Nu låg läroverket på plats och ridhuset var redan en viktig fast punkt för många av Brommas yngre invånare. Samhället bestod fortfarande mest av villastäder och de flesta ryttarna gick i läroverket eller i flickskolan (som romantiskt låg på Drömstigen och oromantiskt kallades Höladan).

 

Vi går upp till ridhuset, som ligger ensamt i skogen, utan konstisbana och fotbollsplan. Stallet är litet, det rymmer bara fjorton hästar. Inget kontor finns, bara ett bord t.h. där ridhuschefen har sina papper.Han heter Arthur Wiedesheim-Paul och är en duktig hästkarl, men ganska sträng. Man får ta den häst man blir tilldelad. Alla diskussioner klipps av och hästarna får man inte röra utanför lektionen. Varje tanke på att ens gå upp i spiltan är alldeles utesluten – därför saknas också alla de glada och duktiga flickor som hjälper till i dag. De flesta ryttarna är pojkar, som behandlas rent militärt och den mesta grundläggande undervisningen består i balansridning, utan stigbyglar och tyglar. Den som har korta ben och en häst med stora rörelser kan fråga sig om ridning egentligen skall ses som ett nöje. Man får en rejäl och rätt barsk undervisning, så får man gå igen. Någon riktig trivsel blir det kanske inte för de unga ryttarna på så vis, och någon anledning att bilda en ridklubb fanns väl inte då.

 

Om vi ställer in apparaten på 1937 får vi emellertid se Wiedesheim-Paul övergå till att föda upp kapplöpningshästar vid Ulriksdal och ridhuset övertas av en annan chef. Det var Birger Johansson, som många av de vuxna brommaryttarna ännu har i minne. Han införde en betydligt firare anda, med en mer kamratlig hållning till ryttarna, inte minst de unga. Om kraven kanske minskades, så blev på samma gång ridningen trivsammare.

 

Birger Johansson insåg värdet av att ha större sammanhållning mellan ryttarna i stallet och att ha en förening som knöt dem till ridskolan. Han tog alltså själv initiativet till en sådan. Man samlades till ett stiftande möte i läroverkets aula den 26 januari 1939, med ljusbilder och föredrag, och till ordförande valdes den biträdande ridläraren, löjtnant Åke Sjöstedt (sedermera kapten och känd från Östermalms Ridskola). Ridhuset släppte till ett klubbrum bakom läktaren och så satte verksamheten igång. Man lade upp ett stort program, med tävlingar, fester, instruktionsaftnar, ungdomsverksamhet och mycket mer. 

 

Redan året efter starten var man redo att starta de ryttarfester som sedan dess utgjort ett glansnummer i verksamheten. Sjöstedt hade efterträtts som ordförande av Sigvard Törnqvist, sedermera en mycket känd man i svensk ridsport. Törnqvist som numera har ett privatstall vid Stora Skuggan i Lilliansskogen, är bl a känd som en framstående amatör inom den mer cirkusbetonade ridkonsten och framträdde senast på ryttarspelen 1964. Han satte nu igång sina medlemmar och fick dem att uppträda som clowner, voltigeryttare och i kadrilj, medan han själv och Birger Johansson framförde dressyrnummer och red i högre skolan. Får man tro Bromma Nyheter (sedermera Västerort), blev evenemanget en stor framgång, vilken som bekant har följts av flera.

 

Vår tidsapparat berättar att inte bara stallet, utan hela Bromma på den tiden var annorlunda än nu. Många av de stora stadsdelarna var inte byggda och vid industriområdet i Ulvsunda hade man stora fält där det ännu gick att galoppera, om man in te gav sig ut till Åkeshov. Många villavägar var ännu inte permanenterade och därför bättre att rida på och man fick t.o.m. rida på vissa vägar i parkerna, t.ex. Ålstensskogen vid Mälaren. Även om en och annan äldre herre hötte med käppen åt ryttarna, hade man rätt att vara där ett gott stycke fram i tiden.

 

Klubben arbetade träget för att öka ridintresset. Man tog vara på den öppna terräng som fanns och anordnade alla möjliga slags tävlingar. Man hade isgalopper på Lillsjön och Judarn och ordnade i början också en tolkningstävling vid Åkeshov, som ännu står i minnet hos deltagare som något av det mest händelserika de varit med om. ”Många hängde med i mål, andra fastnade i dikena, några kom inhoppande på en skida, men roligt hade de säkert allesammans” skriver signaturen Sig Bügel i Bromma Nyheter. Man ordnade t.o.m. Hubertusjakter i Brommaterrängen, vilket i dag kan låta fantastiskt, och om dem heter det: ”Råkade en trädgren sitta i vägen i sadelhöjd hände det faktiskt att någon blev hängande kvar, men han eller hon hjälptes ner från sin upphöjda ställning av många hjälpsamma armar. Materialet var gott bland både ryttare och hästar."

 

Hästmaterialet blev i varje fall mycket livligt, när Birger Johansson mot slutet av trettiotalet importerade en flock litauiska unghästar, som visade sig vara sådana vilddjur att många märken i ridhusväggarna än i dag lär påminna om dem.

 

Klubbens livlighet hämmades dock, liksom ridhusets, av att det så småningom blev krig. Hästar, lärare, och de vuxna manliga ryttarna blev inkallade. Det blev ont om foder. Folk fick annat att tänka på än att ha trevligt. Ridklubben höll emellertid ihop hyggligt ändå, men ur bevarade notiser kan man läsa att verksamheten i rätt hög grad vilade på en krets av vuxna medlemmar, som ordnade utflykter, fester och annat angenämt. Om juniorerna hör man int så mycket i de få bevarade pappren. På ett, tyvärr odaterat, årsmöte beslöts emellertid att öka deras rösträtt från 1/5 till 1/3 röst, ”varvid särskilt de närvarande juniorerna livligt yrkade bifall, beslöts för första gången dessa stadgeändringar.”

 

Tävlingar, framför allt hoppningar, hörde till de fasta inslagen i föreningens program. Somliga år var föreningen flitig, med många och lyckade duster. Andra gick det sämre, som t ex den gång på fyrtiotalet, då medlemsbladet kort konstaterar: ”Ryttarprestationerna voro i de flesta fall under all kritik. Flera av storfavoriterna samt undertecknad hade sin minst sagt kolsvarta dag” säger referenten sorgset. Några år senare kan man emellertid rapportera mängder av deltagare och fina resultat.

 

Man måste också hålla i minnet att den tidens arrangörer arbetade under helt andra förhållanden än nu. Det fanns 14 hästar i stallet och antalet elever var kanske en tredjedel, ofta mindre än så, av de skaror som dag trängs kring stalldörren. Stadens myndigheter hade heller ingen förståelse för att man tog hand om ungdomen genom att lära den att rida och något stöd fick man in det därifrån. Samhället hade växt ut över nästan alla ridvänliga områden och t o m Judarnskogen red man delvis illegalt- ridvägarna kom inte till förrän under den nuvarande regimen i ridhuset.

 

Det blev Gösta Svensson, som kom 1957, från Hässelby, där han haft ett ridstall på 20 hästar. Han kom med nya tag och nya idéer och när så småningom också Bromma Ridklubb aktiverades, började ett nytt kapitel även i klubbens historia.

 

1957 övertogs alltså ridskolan av Gösta Svensson med hustru Ingrid och son Karl-Gösta. Stallet rymde då 13 hästar, men en utbyggnad påbörjades och 1960 stod stallet färdigt med 33 hästar. Verksamhetsberättelsen för 1960 konstaterar att ”en viss avmattning kunnat konstateras i klubbens verksamhet. Styrelsen får därför som sin första uppgift att på olika sätt åstadkomma en snabb effektivisering av verksamheten samtidigt som riktlinjer uppgjordes för att på längre sikt uppnå en fast klubborganisation med möjlighet till ett effektivt och för medlemmarna positivt klubbarbete”.

 

1961 inleddes med en rad aktiviteter i linje härmed. Juniorträffar anordnades, ansökan om medlemskap i Bromma-Västerleds Ungdomsråd resulterade i årliga värdefulla bidrag till juniorverksamheten – liksom även från Studiefrämjandet.

 

Tävlingskommittén med Ulla Ståhlberg som primus motor kom med ett välmatat program – speciellt med tanke på juniorernas hoppintresse. Nya hinder anskaffades – kostnaderna delades mellan ridskolan och klubben. Första numret av ”Klubb-bitaren” utkom, stencilerat, 6-sidigt. En tidning med bett.

 

I början av 1963 kunde avgående ordförande Klas Sjöstedt fastslå, att styrelsens och de olika funktionärernas åtgärder givit goda resultat. Klubben hade i samarbete med Ridskolan ordnat ett flertal praktiska och teoretiska kurser. Tävlingsverksamheten var intensiv både inom klubben och i form av diverse inbjudningstävlingar i och utanför Stockholm. För allt detta framförde nyvalde ordföranden Tore Dalhamn ett varmt tack till den avgående styrelsen. Han övertog ledningen av 306 klubbmedlemmar och arbetet med juniorträffar, studiecirklar och fritidsgrupper började genast att ytterligare utökas.

 

Alla vet väl ungefär hur ridutbildningen är organiserad. De flesta rider i en bestämd grupp på fastställd veckodag och –tid. Att tillhöra grupper som Sadelstudsarna, Spiltagänget, Hjälp mig Upp och Hösäckarna fyller våra hjärtan med stolthet. Förutom de fina lektionstimmarna under ledning av framstående lärare som Karl-Gösta Svensson, Gunnar Johansson, Einar Ymell och Direktör Svensson själv minns man gärna och ser fram emot nya gruppluncher och supéer i klubbrummet – tänk på Ingrid Svenssons inlagda sill! Det må vidare noteras, att den fina seden att bjuda på en flaska vin vid ofrivillig avsittning trots tidens ondska ingalunda kommit ur bruk.

 

Uppdaterad: 2010-08-28 18:01
Skribent: Ina Åström

 

VI TACKAR ALLA SPONSORER!

Postadress:
Bromma RK - Ridsport
Åkeshovsvägen
16838 Bromma

Kontakt:
Tel: 08800662
E-post: This is a mailto link

Se all info